Comments 2020 - en framtidsvision

Det här med statusuppdateringar har stötts och blötts ett tag nu. "Jag vill inte veta vad du åt till frukost", "skriv inte att du tycker det är så härligt att det är fredag" är åsikter som ständigt vädras. Ändå är det oftast dessa typer av uppdateringar som förekommer. En lägesrapport från ett liv som är gött, men som det inte händer så mycket i för tillfället. 

Människan har ett uppenbart behov av att delge andra sina aktuella tankar och sysslor, även om det egentligen inte kan vara någon i hela världen som har intresse av denna informationen.
Förutom de gånger där jag ser att en statusuppdatering som lyder "åt korv stroganoff till lunch" får 13 kommentarer i stil med: "nää ååååh GUD va gott :)" , "det åt jag med i förra veckan" osv.
Det verkar faktiskt finnas ett intresse att hålla med, eller i varje fall kommentera, dessa "icke-händelser" i andra människors liv. Det gör mig lite deppig, men samtidigt känner jag ett spirande hopp inför framtiden.

Ponera nu att de sociala medierna dör. Eller förbjuds. Om tio år finns inget facebook, twitter eller hamsterpaj. Vad händer då med alla människors behov av att delgöra världen sina sysslor och triviala tankar?
Det enda tänkbara alternativ jag kan se framför mig är att människorna börjar ropa.

I min spåkula ser jag frukt och grönsaksdisken på ICA Maxi år 2020:
Tvåbarnsmamman stoppar en ananas i trådkorgen och vrålar ut - Jag ska äta skivad ananas till frukostfilen!
Då kan det  hända att en äldre herre vid tomaterna skriker:
- Det gjorde jag igår. Jättegott!! Och så skickar han iväg en smiley (eller en kjamiz) rakt äver citronerna.
My Ericsson

Om kungen hade twitter

Igår lyfte de stora nyhetsbyråerna TT och Reuters fram den sensationella nyheten att drottning Elizabeth II, statsöverhuvudet i det brittiska samväldet, finns att finna på en av världens största sociala medieplattformer. Och i det forumet har hon över 60 000 anhängare.

Tidigare på västfronten-bloggen har skribenter både förfasat sig över och erkänt sina vanor av att dela med sig av sitt liv på liknande forum.

Nätverksidan twitter går helt ut på att dela med sig av sina tankar och där finns som bekant en maxgräns på 140 tecken. Skribenten kan utrycka vad som än faller denne in på cirkus en mening ­– ett kvitter.Det används ofta korta meddelanden om vardagligheter.

Det får mig att börja fundera på vad Sveriges egen statschef Carl XVI Gustaf skulle skriva om han vore en aktiv kvittrare.  Så här ser konungens twitter-flöde ut i mitthuvud:

• Avnjöt precis en peking-anka på #Royal Technology Mission #Kina
• Motvillig monark? Säg det till min cykelhandlare
• Tog på mig min jaktrock. Har den krympt sedan förra året?
• Hem till Stockholm på lördag Kungliga örlogsmannasällskapet på Teaterskeppet #sjösjuka
• Sylvia svarar inte i telefon, Madeleine kan du retweeta så hon ser det här?
• Efterlysning: vem åt upp min frukostmacka i morse? #högmålsbrott

Sociala medier har ju framställts som den främsta marknadsföringskanalen för företag och politiska partier att nå sin målgrupp. Ett grepp som även kungen ska använda för att hitta stöd, eller? 

Emma Edström

"Snart andas vi reklam"

Röstade du om vilken pralin som skulle försvinna ur Aladdin-asken? Var du med och ritade ett sexträd med dina Facebook-vänner för att se hur könssjukdomar kan spridas? Eller testat hur hetero din musiksmak och Twitter är? Alla är de exempel på stora Facebook-kampanjer.

Den traditionella reklamen är enkelriktad, det handlar om att mata oss potentiella konsumenter med budskap. Men nu blåser nya vindar. I reklambranschen pratar man om Reklam 2.0, där konsumenten fått makten över varumärkena.

I natt fick just Aladdin-kampanjen "Rädda julen" ett pris på den internationella tävlingen Bees Awards i San Francisco, för just sociala medier.
Och i branschen har facebook blivit en självklar marknadsföringskanal. Bara i Sverige har fyra miljoner människor ett Facebook-konto.
– Den största ökningen står gamlingarna för, säger Johanna Ögren, rådgivare inom sociala medier till tidningen Internetworld.

I det senaste valet ville alla de stora svenska partierna "göra en Obama" och sprida sitt budskap via de sociala medierna bland annat Youtube, som är världens näst populäraste sökmotor. En av anledningarna till att bygga sitt varumärke på Youtube är att världens mest populära sökmotor Google, som äger Youtube, rankar videosajtens innehåll högt.

På allt fler sajter kopplas kommentarsfunktioner och annat till Facebook-konton. Både Facebook och Google är redan groteskt stora aktörer på vår relativt nya infrastruktur Internet, och båda har de möjlighet att skräddarsy annonser åt företag så att man når just målgruppen.

Reklamen är svår att undvika. Det har redan gått så långt att vi knappt tänker på vad som är reklam och vad som är en kul webbtjänst. Reklamen är lurig och har lärt sig konsten att ta sig in i tidningarnas texter. Vi älskar att läsa om sex och choklad och det krävs väldigt lite innan tidningar, som Aftonbladet och Metro, publicerar "marknadsundersökningar" från Marabou och kondomtillverkaren Durex. Det behöver inte vara vidare genomarbetade undersökningar, det är kul läsning ändå.
Snart andas vi reklam, och vi kommer inte ens tänka på det.

Mitt beroende...

Maria har migrän igen. Erika står i kön på HM. Det regnar i Uddevalla. Jag har blivit beroende och jag kan verkligen inte sluta. Ständiga statusuppdateringar, dag som natt. Jag räknade antalet gånger jag var inne på Facebook igår, och jag tappade faktiskt räkningen. På bussen.Vid matbordet. I sängen. Facebook har blivit en del av mitt liv. Jag är mer än välinformerad om vad som händer i andras liv. Kanske har någon lagt upp en ny bild eller uppdaterat sin status? Känslan av att jag ALLTID måste hålla mig uppdaterad är faktiskt ganska stressande. Men att logga in har blivit en självklar rutin, lite som att borsta tänderna. Det går liksom av sig själv. Jag är inte ensam, Facebook är dagens mest beroendeframkallande sida på nätet enligt flera experter.
Datorn och mobilen är med precis överallt. Jag tror inte att jag skulle överleva knappt en dag utan dessa ständiga uppdateringar. Men varför måste jag veta vad min gamla klasskompis från lågstadiet ska se på TV ikväll? Eller kolla in grannens nya ego-pics och läsa kryptiska statusuppdateringar från ständigt missnöjda vänner? Enligt flera medier har Facebook blivit ett problem för många, framförallt yngre då skolan kommer i andra hand. Men att skolka för att sköta om jordbruket på Farmville känns forfarande ganska avlägset.
Att hysteriskt logga in för att se vad man fått för svar och inlägg dag som natt känns inte helt hälsosamt. Men nu finns det en sida för alla oss som uppdaterar vår status lite för ofta, AFB (Anonyma Facebook Beroende) en självhjälpsgrupp för medlemmar som vill komma över sitt "extrema beroende".
Finns det någon hjälp att få när man inte kan sluta med frenetiska statusuppdateringar? Får du också abstinens efter några timmar utan Facebook? Anonyma alkoholister menar att det första stadiet i ett beroende är förnekelsestadiet. "Jag dricker med måtta, och har kontroll över situationen". De flesta som har ett konto är i det stadiet och menar bestämt att de inte är beroende av Facebook.
/Anette Niklasson

Att synas eller inte synas, det är frågan

Någon som skulle vilja veta vad jag åt till frukost, vilken film jag såg igår eller om jag ska träna i eftermiddag? Nej, trodde inte det heller. För i ärlighetens namn är gemene mans liv inte av intresse. Ändå läser vi bloggar, vill veta vad någon som vi inte känner har på sig eller vad de lyssnar på för musik innan de går och lägger sig. Det finns något lätt voyeuristiskt över detta peeping Tom behov. Att titta in i grannens fönster har numera blivit legitimt och vi välkomnar det genom att frivilligt lämna ut all information. Dagboken har gått ifrån det slutna rummet till att inför allmän beskådan underhålla och provocera människor som inte ens ingår i umgängeskretsen.

Semesterbilderna från Mallorca, julafton 2008 och kräftskivan i Sveg, ja alla ska med. Vad som kanske inte så ofta reflekteras över är att det som hamnar på nätet stannar på nätet. Idag kan var och varannan googla sitt namn och hitta diverse länkar och bilder som man inte ens visste fanns tillgängliga för alla. Något att fundera på innan barnens kalas eller pojkvännen i badbyxor laddas upp. Vad som känns lustigt idag kanske inte känns lika kul på anställningsintervjun om fem år.

Med detta sagt finns mycket av godo därute. Aldrig förr har så många fått chansen att tycka och tänka om allt ifrån konst, litteratur, film, politik och sport till religion och mode. Ja, allt får plats. Internet är yttrandefriheten personifierad. Något som bör hyllas om än med lite eftertanke.

Anne Kybjär

Två riktigt goa limerickar om fyra riktigt goa journalister.

Två män utifrån washington
skulle till att sätta dit nixon
med hjälp av okänd källa
skulle dom på presidenten skälla
som fick stå där med skammen i vrån



I Sverige gjorde Guillou karriär
på att avslöja IB-affär
trots det fick han vaska
sitt jobb på porrblaska
sedan dess har han betett sig något fjär

Det sitter en liten man på min axel

Jag har en  dröm. Den återkommer då och då och känns alltid väldigt verklig.  Jag drömmer att jag har en liten man sittande på min axel. Hans kavaj är lite för stor och hans slips är lite för smal. Västen därunder är vinröd och gubbrutig. Öron och framtänder står ut och han påminner om karikatyren på omslaget till de gamla Mad-tidningarna.  
Jag känner mig som Kalle Anka där jag sitter, men istället för en ängel-Kalle och en djävul-Kalle ovanför huvudet har jag en ängslig man på min skuldra.
Han viskar saker i mitt öra. Jag måste stå upp för oss män, oss hunsade män.För alla dem som får stryk i hemmet av en elak kvinna.Trots att vi tjänar pengarna. Var är alla män som utsätts för övergrepp av matriarkatet i statistiken? 


Jag ser den lille pysslingen i ögonen. Det är ju Pär Ström som sitter där. Ni vet, mannen som osäkrar sin revolver var gång han hör ordet "feminist". Han som gärna tar alla debatter trots att han vet att han är "politiskt inkorrekt". han vågar trots att drevet och samhällsapparaten är emot honom. Han känner sig blåst på konfekten och han har ingen fru som kan koka ny.


Pär har en blogg. Där kan man lära sig massa viktiga saker. Exempelvis hade jag missat att kvinnorna helt tagit över mediebranschen. Pär tycker att många har en "unken manssyn". Det går ju inte att hålla alla män ansvariga för ett fåtal rötägg, eller?


Vid det här laget har jag vaknat med ett ryck. Själv inser jag det tragikomiska i att drömma om en feministhatare. Men alla vaknar inte upp ur den drömmen. De allra flesta män förstår inte vad det innebär att vara en del av ett kön som på så många olika sett förtryckerett annat. Vare sig det handlar om att aktivt eller passivt nedvärdera kvinnor så missförstår många problemet. För det är synen på män bland män som måste förändras.
Så om du också drömt om Pär, var glad att du vaknat upp i vad som kan bli ett mer jämställt samhälle.
/Erik Pettersson

Här kan du läsa mer som Pär har skrivit.

Netikett och ett krossat hjärta

Att hålla upp dörren för någon.
Att svara i telefon med sitt namn.
Eller hur man skriver inbjudningar.

Allt detta går under temat vett och etikett. Motsvarigheten till nätet kallas för netikett. Att netikett finns är inget nytt. Och oftast handlar det väl egentligen om sunt förnuft. Skriv tydligt och enkelt, håll inte på med nätmobbning, svara på mail i tid och visa tydligt när du skämtar. ( Det kan vara svårt att förstå när inte kroppspråket är inblandat). Ja, listan kan göras lång.

Men vad är egentligen tillåtet att göra på webben? Det finns nog lika många åsikter som det finns internetanvändare. Men jag har ett exempel på ett fall som jag trycker är fel. Riktigt fel.

Jag har en vän som vi kan kalla för A. A träffade en kille en sommar. Vi kan kalla honom för B. A var hur glad som helst. B verkade vara en bra kille. Gullig. A och B gick sakta, men säkert, framåt i förhållandet. Sommaren blev höst och deras relation näst intill seriös. A var glad och förälskad. Tills plötsligt en dag. När A loggade in på facebook en morgon möttes min vän av informationen att B var i en relation. Men inte med A, utan med C. Via facebook fick min vän reda på att B hade valt att avsluta deras relation. Och inte nog med det. Han hade redan en ny.

Behöver jag säga att B inte svarade i telefonen när A ringde?

Vad tycker du? Är det rätt att göra slut via nätet?


Vill du läsa mer om vett och etikett går det att göra här:
http://www.vettochetikett.se/

Om du vill veta ner om netikett går det att läsa här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Netikett

Hur man spär ut det tråkiga med roligt

Det finns en sak som är roligt med sociala medier, och kanske med internet överhuvudtaget. En enda sak som är riktigt rolig. Allvarligt, vad finns det att säga om sociala medier som inte redan är sagt? Det är ett smidigt sätt att kommunicera, det är överskattat, folk borde inte spamma så mycket på facebook, det är grymt när Västfrontens reportrar kan livetwittra från kungens presskonferens.

Visst. Jag tycker det är kul att lätt kunna hålla mig uppdaterad om vad vänner jag inte träffar så ofta har för sig. För några dagar sen fick jag reda på att en gammal kompis väntar barn. Men samtidigt inser jag ibland hur sorgligt många timmar i rad jag har suttit och stirrat på skärmen. Och hur förhållandevis tråkigt jag har haft. Hur användbart det än må vara.

Men tack och lov så finns Youtube. Och på Youtube finns det klipp med djur som gör bort sig. Jag älskar djur, älskar älskar, men jag älskar också att bevittna ögonblicket när de inser att oj, nu blev det lite pinsamt. Sårad stolthet är inte unikt för människan. Djur är dessutom i allmänhet gulligare.

Kolla till exempel på den här katten när han inser att lådan sitter fast runt magen:

Men det finns inte bara på Youtube. Här har en redigerare haft kul cirka 30 sekunder in i inslaget:

http://svt.se/2.22620/1.2157326/hundfolk_eller_kattfolk_-_vem_ar_du?lid=senasteNytt_1765014&lpos=rubrik_2157326

Ja, jag vet, det är ju synd om dem, men man FÅR skratta. Så man orkar ha tråkigt framför datorn lite till.

/Lillieanne Johansson

P.S: Det blir mycket dator ett tag framöver. Roliga klipp mottages tacksamt.