Sociala medier - ett beroende

Okej, ett blogginlägg om sociala medier. Det kan väl inte vara så svårt? Jag lever i princip mitt liv på facebook, och givetvis har jag både twitter och en egen blogg. Måste man inte ha det idag?

Som för så många andra började min bloggkarriär med att jag skulle flytta utomlands. Tre månader i Paris och jag bestämde snabbt att mina nära och kära inte skulle klara sig så länge utan mig, såvida de inte fick dagliga uppdateringar. Sagt och gjort, min blogg var ett faktum. Men sedan hände någonting. Den bet sig fast, den blev ett beroende. Jag var inloggad så fort jag satt vid en dator. Inte alltid för att skriva något, men jag var liksom beredd. På vad exakt är svårt att säga, men att inte vara inloggad var inte ett alternativ. Och sedan var det ju det här med kommentarer. Det blev nästan större än bloggandet självt. Hur många har kommenterat? Hur många tycker som jag? Vem vill säga emot? Och till sist... Har någon kommenterat alls?

Oftast hade ingen det, och det var lika tråkigt varje gång. Ingen ville veta mer eller argumentera emot, ingen var egentligen intresserad av om jag skrev eller inte skrev. Därför har jag verkligen väntat på den här dagen, den här stunden, det här ögonblicket då jag faktiskt ska blogga. Jag är ombedd att skriva ett blogginlägg om sociala medier. Tyvärr är det inte mig personligen man har bett, jag råkar bara vara ansvarig för sociala medier idag, men i alla fall. Det är jag som ska blogga. Och vad kan väl passa bättre än en människa som verkligen vet hur beroendeframkallande dessa medier är?

Mitt senaste beroende är Västfronten. De senaste dagarna är det bara en sak jag har saknat: bilder på redaktionen. Bilder var också en av de få saker som kunde hjälpa mig att få kommentarer på min egna blogg. Det är därför med hoppfullhet jag nu avslutar det här inlägget med bilder från dagens arbete. Kommentera, kommentera!

/Kim Nordlund


Dagen i bilder:

Webbredaktionen försöker förstå hur allting fungerar...

Bildchefen Simon Krona spexar till det - som vanligt!

Reporter-Håkan Öberg letar intervjuoffer?

Dagens radioredaktion: Mattis Wikström, producent-John Rafstedt, Adam Samara, tekniker-Lisa-Monica Sjöström och Johan Sundström

Presschefen Ida Jonsson planerar morgondagens tidning

Radioredigering på hög nivå av reporter-Mattis Wikström

Webbchefen Towe Boström och webbredaktören Mia Pettersson posar med dagens papperstidning

Reporter-Ivar Huntington jobbar flitigt på redaktionen

Glada reportrarna Jessica Warringer och Elinor Ahlqvist har bosatt sig i holken och redigerar sitt tv-inslag till webben

Nyhetscheferna Axel Kronholm och Christine Karlsson håller koll på allt och lite till

Om ett första möte

Min kompis familj brukar citera Pär Lagerkvists kända strof ”ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen” när de vill uttrycka sin oro eller ångest över något. Det uttrycket har jag entusiastiskt adopterat och använder lite omotiverat ofta. Allt som oftast ganska oseriöst, men det är den raden som jag osökt kommer att tänka på när jag sätter mig vid datorn för att axla manteln som ”Ansvarig för sociala medier”.

En klump i magen, kallsvettiga händer och tunnelseende. Den här uppgiften blir mitt Everest.

Dessa var alltså mina första reaktioner när jag satte mig framför dator för att skriva den första statusuppdateringen för Västfrontens Facebooksida. Jag är medveten om hur fullständigt irrationell min rädsla är. Men till skillnad från vår förra ansvariga för sociala medier, Kim Nordlund, har jag aldrig skrivit ett blogginlägg. Twitter skaffade jag förra veckan och jag skriver nästan aldrig statusuppdateringar på Facebook.
Jag har inte intresserat mig för de här sakerna innan. Och det som är okänt är farligt och skräckinjagande. Om ni undrar så ja, jag känner mig ibland lite socialt missanpassad.

Efter att ha försökt några mer eller mindre beprövade metoder för att lugna nerverna, som att andas i fyrkant och ta lite för många rökpauser, så inleder jag min egen jungfruresa som Twittrare.

Hur gick det då?

Efter flertalet timmar framför Twitter och Facebook så känner jag mig faktiskt mest ganska hjärndöd. Höjdpunkten var när jag insåg att en annan twittrare hade skrivit om Västfronten och ville veta vad vi var för något. Då rusade blodet till och jag skrev ett käckt mail tillbaka. Dock fick jag inget svar.

Att framgångsrikt lyckas publicera ett tweet, gav mycket förvånande vissa känslor av tillfredsställelse. Inget som kommer att gå till världshistorien, men det är ju inte heller meningen med Twitter om jag har förstått det rätt.
Det blev helt enkelt inte kärlek vid första ögonkastet (läs tangentslaget) mellan mig och Twitter.

Arnold Schwarzenegger har taggat dig i ett foto

Alla som använder Facebook är förmodligen bekanta med fenomenet bildtaggning. Det vill säga att få en länk till den egna facebooksidan, a.k.a sin identitet, stämplad i nyllet på samtliga bilder man mer eller mindre frivilligt medverkar på. Linslusens bäste vän och en given ångestkatalysator för den kameraskygge.

Inställningarna till funktionen går givetvis isär, det finns taggningsliberaler som aldrig drömt om att låta muspekaren närma sig ”ta bort taggen”-knappen och stoltserar med tusentals bilder och sedan finns det dem som låtit förbjuda alla former av taggning.

Jag, i egenskap av föredetta linslus, ligger någonstans mittemellan. Jag låter mig taggas, men alla bilder genomgår en noggrann granskning innan jag avgör om taggen ska få ligga kvar eller ej. Förkommer exempelvis fenomen som dubbelhakor eller skymtande underkläder är det en given avtagg. Och inte sällan ser man ju bara allmänt efterbliven ut - särskilt med tanke på att kameran oftast åker fram i samband med alkoholförtäring - då blir det i regel också oftast hejdå tagg. Fåfängan är enväldig i detta sammanhang. För att en tagg ska få ligga kvar ska bilden vara hyfsat lyckad eller så ska jag knappt synas. Alternativt ska det finnas ett enormt mervärde i bilden. Ponera att jag skulle fotograferas tillsammans med någon supercool som typ Arnold Schwarzenegger, den taggen skulle givetvis få vara kvar även om jag såg ut som en höggravid sork på bilden.

I grunden tycker jag att det här med bildtaggning är en bra grej. Så länge man har möjlighet att själv styra över vilka bilder man vill identifieras med så är det i min mening lugnt. De flesta känner till riskerna med att posera framför en digitalkamera idag och ger man sig in i leken får man leken tåla - ett gammalt ordstäv som är ett tydligt tecken på att skrivinspirationen börjar tryta. Därför väljer jag att helt enkelt avrunda nu. Avslutar med en definitiv avtagg på undertecknad, för er som är osäkra på var man bör dra gränsen.

Hälsningar
Sanna Wikström

Vill du bli olycklig? Gå in på Facebook!

Facebook. En skänk från ovan. En underbar plats där alla kan mötas, hålla kontakten med gamla vänner och knyta kontakter med nya. Trots att de kanske är rädda för lite naket och rubricerar sådana bilder som ”pornografi” så är det en plats där man för det mesta kan vara öppen och lämna ut sig själv och sitt liv. Ständiga statusuppdateringar låter andra veta vad man gör, vart man är och med vilka. De låter helt enkelt andra veta att man har annat att göra än att sitta vid Facebook hela dagarna. Att man har ett liv. Och ett roligt sådant.

För den nyfikne är Facebook alltså en guldgruva. Här kan man hålla koll på alla och hänga med i vad som händer och vilka event man borde eller inte borde ”attenda”. Detta kan tyckas vara bra, men faktum är att motsatsen nu har bevisats i en studie. Amerikanska forskare vid Stanford-universitetet har kommit fram till att Facebook gör oss olyckliga. Enligt studien överskattar vi ofta andras lycka, samtidigt som vi underskattar deras problem. Detta leder till att vi blir allt mindre tillfredsställda med våra egna liv. Vår egen vardag känns helt plötsligt inte lika intressant och rolig när vi kan läsa om allt spektakulärt som alla andra gör hela tiden.

Där sitter man hemma, helt själv, med Facebook som enda sällskap och matas med statusuppdateringar där andra berättar att de ska på fest, fika med fina vänner eller åka iväg på en spontan tripp till något mysigt, exotiskt ställe. Då är det väl kanske inte så konstigt att man blir aningen missnöjd med tillvaron. Man tar sig en titt i spegeln och känner sig ganska så misslyckad med sina fyrkantiga röda ögon som tittar tillbaka på en med en hungrande blick som söker mer. Man vill veta mer, veta allt. Om alla!

Men sedan ser man att man fått en förfrågan från FarmVille eller något annat helt ovärt spel, och inser att det faktiskt finns de som har det värre. Det finns de som sitter på Facebook och slösar tid på att ta hand om djur, så på åkrar och sedan odla sin skörd. Eller vad man nu gör.
Då känns det genast lite bättre, för sådant håller man ju ändå inte på med. Och så återgår man lugnt till att bevaka det ständiga flödet av senaste nytt. Visst, man kanske blir lite olycklig. Men så farligt är det väl ändå inte.

Alexandra Lindelöf

Facebook lider av nakenskräck

Den danske konstnären Uwe Max Jensen publicerade i förra veckan flera av Anders Zorns berömda målningar på sin Facebook-sida. Men bara några timmar senare valde Facebook att plocka bort Flickan på loftet (se länk nedan), föreställande en naken kvinna. Problemet var att den 106 år gamla målningen strider mot sajtens bildpolicy därför att den (enligt dem) är pornografisk.

Nu har Facebook tagit bort ännu en nakenbild (se länk nedan), denna gång från Björn Borgs sida. Dessutom fick Björn Borgs Micke Kazarnowicz, ansvarig för företagets digitala kommunikation, sitt personliga Facebook-konto fryst ända till han lovat att inte publicera mer "pornografi".
Bilden föreställer två nakna män som försöker nå Björn Borgunderkläder högt upp i ett träd och den är en del i en kampanj där företaget varje vecka publicerar ett inskickat foto. Även om man kan ana det, så syns faktiskt inga kön på bilden. Visst ser man både ljumskar och rumpor, men bilden är tagen från sidan så det känns rätt oförargligt. Men, Facebook har nolltolerans vad gäller nakenhet.

Men vad är då Facebook så rädda för?
Enligt deras svenska talesperson, Jan Fredriksson, tar de bort naket material eftersom de har en så pass låg åldersgräns (13 år) och att man också måste "ta hänsyn till att Facebook finns i många olika länder, och det finns de som har mycket striktare syn på nakenhet än till exempel USA".
Men varför väljer de att anpassa sig efter de mest strikta länderna? Kommer det argumentet att användas i andra sammanhang och i andra massmedier där människor världen över kan ta del av information? Kan det komma att påverka journalistik och yttrandefrihet?

Både Uwe Max Jensen och Björn Borgs Micke Kazarnowicz menar att Facebook ägnar sig åt kulturimperialism. Att de exporterar en amerikansk moral som känns främmande i Europa. "Facebook, som är ett amerikanskt företag, ska inte bestämma vad som är pornografi i en dansk, nordisk eller europeisk kontext. Det är kulturimperialism om Facebook ska avgöra vad som är porr och vad som är konst", säger Uwe Max Jensen. 
Micke Kazarnowic på Björn Borg tror dessutom att det faktum att bilden föreställer två nakna män kan göra att människor lättare anmäler den som stötande. 

Visst, vi är kanske särskilt liberala vad gäller nakenhet i norden men i och med användandet av sociala medier blir vi alltmer globala i vår kommunikation. Därför känns det förlegat att, som Facebook, vända kappan efter den striktaste vinden utan vidare argumentation.
Konst- och kulturintresserade känner lätt igen sig i diskussioner kring "vad som är konst eller ej", men inte trodde vi väl att det 2011 skulle gälla en Zornmålning från 1905? Bara det gör att diskussionen kring moraliserandet bör ifrågasättas.

Jag tror att vi kommer stöta på meningsskiljaktigheter kring vad som är moraliskt riktigt i fler situationer än denna. Företag som Apple och Google har redan kritiserats för vad de väljer att sprida och vad de undviker att publicera. Men vem tjänar egentligen på de påklädda versionerna?
Även om vi använder oss av digitala- och sociala medier för att både sprida och ta till oss information så får vi inte glömma att de som tillhandahåller medlen är just företag. Deras syfte är inte att i första hand fungera som ett demokratiskt forum. De är varken demokratiska nationer eller organisationer, utan vinstdrivande företag.

Linnea Andersson

Bildlänkar:

Anders Zorns Flickan på loftet

Censurerad version av annonsen från Björn Borg  

Socialt accepterat navelskåderi?

Jag har spenderat större delen av förmiddagen med att stirra på ett ändlöst Twitter-flöde. Jag har plöjt mig igenom tweets (ordet låter förövrigt som en webbaserad könssjukdom) av alla möjliga slag. En del tillför något matnyttigt till mitt kunskapsförråd,  en del länkar till en krönika eller artikel jag faktiskt känner att jag har behållning av och en del är bara underhållande i all sin meningslöshet. So far so good.

Problemet uppstår när jag efter tio minuter börjar se ett mönster i det hela. Det mesta känns som en sorts socialt accepterat navelskåderi som mestadels går ut på att höras och synas. Kommer på mig själv med att tänka att det påminner om ett barn som desperat står och rycker i tröjan på på sin förälder för att få synas. För hur ska man annars kategorisera det när Patrick Ekwall twittrar om att det snöar i Moldavien eller Adam Alsing berättar om hur knappen han sydde in i sina byxor igår nu efter två knäppningar har ramlat av?

En nära vän till mig vägrar att skaffa mobiltelefon. Hon är den enda i min umgängeskrets under 70 som inte har mobil. Hennes främsta argument är att det är skönt att få vara ifred, att inte alltid kunna nås. När jag sitter och läser på twitter fylls jag av respekt inför det beslutet. Jag känner likadant, jag vill bort från skärmen, bort ifrån alla människor det snöar på eller som inte kan knäppa sina byxor. Jag vill få vara ifred.

//Robin Harrysson

Dagens konspirationsteori

I dagens flöde av uppdateringar på alla möjliga sociala medier känns det ibland som människor har glömt bort det kritiska tänkandet. För innan man exponerar större delen av sitt privatliv på nätet så kanske det kan vara en ide att fråga sig vem det är som står bakom sidan man skriver på. En tanke som slagit mig är att det vore sjukt smart av stater att skapa dom sociala medier, och kanske är det så det är.

Tänk er själva. Sverige regering vill ha lite schyst statlig kontroll över dom svenska medborgarna. Man försöker få igenom en FRA-lag och lyckas väl skapligt. Men vad ingen förstod var att man samtidigt skapade lite sidor där folk kunde skriva om sig själva. Vad dom gjorde på dagarna och vad dom tyckte om saker och ting(speciellt intressant var vad dom tyckte om den nya FRA-lagen). Dessutom kunde man kanske ha en funktion där medborgarna kunde berätta exakt var dom var, hela tiden. Till skulle medborgarna kunde ladda upp bilder som ägarna till sidan(regeringen) fick rättigheterna till.

Har man skapat såna här sidor är det bara att vänta på dom bekräftelsetörstande svenskarna att gå med. Det kan också vara smart att låta någon inom regeringen använda några av dom sociala medierna, kanske en utrikesminister. Sen är det bara att luta sig tillbaka och registrera större delen av svenska befolkningens åsikter, intressen och vad dom gör hela dagarna. Dessutom har man ju rättigheter till befolkningens privata bilder. Är det någon som skapar problem är det bara att sätta lite press på dom med den information man har eller ännu värre, stänga av dom från de sociala medierna.

Jag tycker att det här låter så smart att det måste vara så. Därför inser jag nu att det här blogginlägget inte är så klokt att publicera. Jag har ju avslöjat allt. Dom kommer söka upp mig och tvinga mig att vara tyst. Men för det fria ordet skull så publicerar jag ändå.

Jag tror inte jag överlever natten.

/Jonatan Martinsson

Jag drack kaffe till frukost

Det här med sociala medier alltså. Vad är grejen med att blogga eller twittra om vad man åt till frukost? Egentligen?

 Det är ju inte direkt så att det första vi gör när vi träffar varandra IRL är att prata om våra frukostvanor.

Likförbannat sitter man ändå där framför dataskärmen och låter hela världen få veta att man äter glass och jordgubbar. 

Och ännu värre, när vi är klara med att uppdatera alla om vad som (inte) händer i våra liv, så passar vi också på att kommentera andras lika händelselösa liv.

Nu ska jag äta en baguette med rostbiff och potatissallad. Till efterrätt blir det jordgubbar.

Ida Jonsson

Bakåtsträveri i generna?

Min käre far brukade alltid reta min likaledes käre mor för att hon var tekniskt bakåtsträvande.Enligt henne var VHS-spelaren onödig (”vi tittar ju redan för mycket på TV”) och ny telefon med nummerpresentatör införskaffades inte förrän jag vid elva års ålder mottagit ett äckligt samtal från något anonymt pervo. Det första datorköpet mottogs med mycken skepsis och burken fick, på nåder, stå i källaren när den väl införskaffats. Mer än en TV i huset var det naturligtvis inte tal om.
Ryktet säger till och med att pappa fick smygköpa vår första elvisp, även om modern i huset bestämt förnekar att så skulle ha varit fallet.

Detta slog mig när jag funderade över min relation till teknik – motståndet ligger i mitt DNA! 

Den ärvda dammsugaren, tjock-TV:n med VHS, Sony Ericsson-telefonen utan tillstymmelse till internetuppkoppling, ja hela min ovilja att hålla mig uppdaterad har helt enkelt ärvts från min handvispande mamma.
Detsamma måste således gälla för de sociala medierna.
”Det ligger i mina gener”, borde jag rakryggat deklarerat den där gången mina nya gymnasievänner stirrade med bestörtning på mig istället för att besvara min fråga om vad Lunarstorm var för något.
Och när jag berättade för en vän om den där praktiska Bilddagboken och fick ett ”jag höll också på med det förr, men nu använder ju alla Facebook” skulle jag ha berättat om mina arvsanlag och inte rodnat. Mina känslor inför Twitter borde generera varma mamma-associationer istället för ångest, precis som den uppriktiga förvirringen inför MySpace borde leda tankarna till mammas första möte med en mobiltelefon, inte Edward Lorenz kaosteori.

Fast, när jag tänker efter lite... Jag tror ju inte på gener. Eller alltså, jag är av åsikten att vi är så mycket mer produkter av vår miljö än av den arvsmassa föräldrarna delar med sig av.
Och jag har ju trots allt just publicerat mitt första blogginlägg.

Mia Pettersson

(A)sociala medier

Sociala nätverk är det perfekta substitutet för ett socialt liv. Tänk dig själv. Äntligen kan du umgås helt villkorslöst. Det är bara du som sätter gränserna. Du slipper ödsla din värdefulla fritid på att upprätthålla relationer med dina nära och kära. Istället kan du dundra iväg ett massmeddelande på valfri community till samtliga vars vänskap på ett eller annat sätt kan gynna dig. Kontaktar folk dig och vill umgås på ett mer personligt plan kan du med fördel ignorera dem, alternativt erbjuda att ni "kan höras om det i veckan".

Skulle du av någon obegriplig anledning befinna dig utanför hemmets trygga väggar och någon av dina ”vänner” skulle få syn på dig viker du helt enkelt ned blicken låtsas inte om de svinen.

En annan taktik man kan använda sig av är den omvända spiontaktiken. Istället för att verka utan att synas gör du helt enkelt tvärtom. Du syns, men är totalt overksam. Du är online på så många ställen som möjligt; Skype, MSN, Facebook etc. MEN du svarar aldrig om någon kontaktar dig. På så sätt ser folk att du är vid liv och att du förmodligen har något extremt viktigt för dig eftersom du aldrig svarar. — Du slipper kallprat och irrelevant tjôt från idioter som du inte snackat med sedan högstadiet.

Nu kan du luta dig tillbaka och gotta dig åt något av det finaste internet har att erbjuda i skrivande stund:
 
http://damnyouautocorrect.com
http://hatahatahata.blogspot.com
http://cryoftheday.blogspot.com
http://whitetrashoftheday.blogspot.com
http://awkwardfamilyphotos.com

John Rafstedt