Min käre far brukade alltid reta min likaledes käre mor för att hon var tekniskt bakåtsträvande.Enligt henne var VHS-spelaren onödig (”vi tittar ju redan för mycket på TV”) och ny telefon med nummerpresentatör införskaffades inte förrän jag vid elva års ålder mottagit ett äckligt samtal från något anonymt pervo. Det första datorköpet mottogs med mycken skepsis och burken fick, på nåder, stå i källaren när den väl införskaffats. Mer än en TV i huset var det naturligtvis inte tal om.
Ryktet säger till och med att pappa fick smygköpa vår första elvisp, även om modern i huset bestämt förnekar att så skulle ha varit fallet.
Ryktet säger till och med att pappa fick smygköpa vår första elvisp, även om modern i huset bestämt förnekar att så skulle ha varit fallet.
Detta slog mig när jag funderade över min relation till teknik – motståndet ligger i mitt DNA!
Den ärvda dammsugaren, tjock-TV:n med VHS, Sony Ericsson-telefonen utan tillstymmelse till internetuppkoppling, ja hela min ovilja att hålla mig uppdaterad har helt enkelt ärvts från min handvispande mamma.
Detsamma måste således gälla för de sociala medierna.
”Det ligger i mina gener”, borde jag rakryggat deklarerat den där gången mina nya gymnasievänner stirrade med bestörtning på mig istället för att besvara min fråga om vad Lunarstorm var för något.
Och när jag berättade för en vän om den där praktiska Bilddagboken och fick ett ”jag höll också på med det förr, men nu använder ju alla Facebook” skulle jag ha berättat om mina arvsanlag och inte rodnat. Mina känslor inför Twitter borde generera varma mamma-associationer istället för ångest, precis som den uppriktiga förvirringen inför MySpace borde leda tankarna till mammas första möte med en mobiltelefon, inte Edward Lorenz kaosteori.
Detsamma måste således gälla för de sociala medierna.
”Det ligger i mina gener”, borde jag rakryggat deklarerat den där gången mina nya gymnasievänner stirrade med bestörtning på mig istället för att besvara min fråga om vad Lunarstorm var för något.
Och när jag berättade för en vän om den där praktiska Bilddagboken och fick ett ”jag höll också på med det förr, men nu använder ju alla Facebook” skulle jag ha berättat om mina arvsanlag och inte rodnat. Mina känslor inför Twitter borde generera varma mamma-associationer istället för ångest, precis som den uppriktiga förvirringen inför MySpace borde leda tankarna till mammas första möte med en mobiltelefon, inte Edward Lorenz kaosteori.
Fast, när jag tänker efter lite... Jag tror ju inte på gener. Eller alltså, jag är av åsikten att vi är så mycket mer produkter av vår miljö än av den arvsmassa föräldrarna delar med sig av.
Och jag har ju trots allt just publicerat mitt första blogginlägg.
Mia Pettersson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar