Min kompis familj brukar citera Pär Lagerkvists kända strof ”ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen” när de vill uttrycka sin oro eller ångest över något. Det uttrycket har jag entusiastiskt adopterat och använder lite omotiverat ofta. Allt som oftast ganska oseriöst, men det är den raden som jag osökt kommer att tänka på när jag sätter mig vid datorn för att axla manteln som ”Ansvarig för sociala medier”.
En klump i magen, kallsvettiga händer och tunnelseende. Den här uppgiften blir mitt Everest.
Dessa var alltså mina första reaktioner när jag satte mig framför dator för att skriva den första statusuppdateringen för Västfrontens Facebooksida. Jag är medveten om hur fullständigt irrationell min rädsla är. Men till skillnad från vår förra ansvariga för sociala medier, Kim Nordlund, har jag aldrig skrivit ett blogginlägg. Twitter skaffade jag förra veckan och jag skriver nästan aldrig statusuppdateringar på Facebook.
Jag har inte intresserat mig för de här sakerna innan. Och det som är okänt är farligt och skräckinjagande. Om ni undrar så ja, jag känner mig ibland lite socialt missanpassad.
Efter att ha försökt några mer eller mindre beprövade metoder för att lugna nerverna, som att andas i fyrkant och ta lite för många rökpauser, så inleder jag min egen jungfruresa som Twittrare.
Hur gick det då?
Efter flertalet timmar framför Twitter och Facebook så känner jag mig faktiskt mest ganska hjärndöd. Höjdpunkten var när jag insåg att en annan twittrare hade skrivit om Västfronten och ville veta vad vi var för något. Då rusade blodet till och jag skrev ett käckt mail tillbaka. Dock fick jag inget svar.
Att framgångsrikt lyckas publicera ett tweet, gav mycket förvånande vissa känslor av tillfredsställelse. Inget som kommer att gå till världshistorien, men det är ju inte heller meningen med Twitter om jag har förstått det rätt.
Det blev helt enkelt inte kärlek vid första ögonkastet (läs tangentslaget) mellan mig och Twitter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar