Som för så många andra började min bloggkarriär med att jag skulle flytta utomlands. Tre månader i Paris och jag bestämde snabbt att mina nära och kära inte skulle klara sig så länge utan mig, såvida de inte fick dagliga uppdateringar. Sagt och gjort, min blogg var ett faktum. Men sedan hände någonting. Den bet sig fast, den blev ett beroende. Jag var inloggad så fort jag satt vid en dator. Inte alltid för att skriva något, men jag var liksom beredd. På vad exakt är svårt att säga, men att inte vara inloggad var inte ett alternativ. Och sedan var det ju det här med kommentarer. Det blev nästan större än bloggandet självt. Hur många har kommenterat? Hur många tycker som jag? Vem vill säga emot? Och till sist... Har någon kommenterat alls?
Oftast hade ingen det, och det var lika tråkigt varje gång. Ingen ville veta mer eller argumentera emot, ingen var egentligen intresserad av om jag skrev eller inte skrev. Därför har jag verkligen väntat på den här dagen, den här stunden, det här ögonblicket då jag faktiskt ska blogga. Jag är ombedd att skriva ett blogginlägg om sociala medier. Tyvärr är det inte mig personligen man har bett, jag råkar bara vara ansvarig för sociala medier idag, men i alla fall. Det är jag som ska blogga. Och vad kan väl passa bättre än en människa som verkligen vet hur beroendeframkallande dessa medier är?
Mitt senaste beroende är Västfronten. De senaste dagarna är det bara en sak jag har saknat: bilder på redaktionen. Bilder var också en av de få saker som kunde hjälpa mig att få kommentarer på min egna blogg. Det är därför med hoppfullhet jag nu avslutar det här inlägget med bilder från dagens arbete. Kommentera, kommentera!
/Kim Nordlund
Dagen i bilder:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar