Jag har spenderat större delen av förmiddagen med att stirra på ett ändlöst Twitter-flöde. Jag har plöjt mig igenom tweets (ordet låter förövrigt som en webbaserad könssjukdom) av alla möjliga slag. En del tillför något matnyttigt till mitt kunskapsförråd, en del länkar till en krönika eller artikel jag faktiskt känner att jag har behållning av och en del är bara underhållande i all sin meningslöshet. So far so good.
Problemet uppstår när jag efter tio minuter börjar se ett mönster i det hela. Det mesta känns som en sorts socialt accepterat navelskåderi som mestadels går ut på att höras och synas. Kommer på mig själv med att tänka att det påminner om ett barn som desperat står och rycker i tröjan på på sin förälder för att få synas. För hur ska man annars kategorisera det när Patrick Ekwall twittrar om att det snöar i Moldavien eller Adam Alsing berättar om hur knappen han sydde in i sina byxor igår nu efter två knäppningar har ramlat av?
En nära vän till mig vägrar att skaffa mobiltelefon. Hon är den enda i min umgängeskrets under 70 som inte har mobil. Hennes främsta argument är att det är skönt att få vara ifred, att inte alltid kunna nås. När jag sitter och läser på twitter fylls jag av respekt inför det beslutet. Jag känner likadant, jag vill bort från skärmen, bort ifrån alla människor det snöar på eller som inte kan knäppa sina byxor. Jag vill få vara ifred.
//Robin Harrysson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar