Inställningarna till funktionen går givetvis isär, det finns taggningsliberaler som aldrig drömt om att låta muspekaren närma sig ”ta bort taggen”-knappen och stoltserar med tusentals bilder och sedan finns det dem som låtit förbjuda alla former av taggning.
Jag, i egenskap av föredetta linslus, ligger någonstans mittemellan. Jag låter mig taggas, men alla bilder genomgår en noggrann granskning innan jag avgör om taggen ska få ligga kvar eller ej. Förkommer exempelvis fenomen som dubbelhakor eller skymtande underkläder är det en given avtagg. Och inte sällan ser man ju bara allmänt efterbliven ut - särskilt med tanke på att kameran oftast åker fram i samband med alkoholförtäring - då blir det i regel också oftast hejdå tagg. Fåfängan är enväldig i detta sammanhang. För att en tagg ska få ligga kvar ska bilden vara hyfsat lyckad eller så ska jag knappt synas. Alternativt ska det finnas ett enormt mervärde i bilden. Ponera att jag skulle fotograferas tillsammans med någon supercool som typ Arnold Schwarzenegger, den taggen skulle givetvis få vara kvar även om jag såg ut som en höggravid sork på bilden.
I grunden tycker jag att det här med bildtaggning är en bra grej. Så länge man har möjlighet att själv styra över vilka bilder man vill identifieras med så är det i min mening lugnt. De flesta känner till riskerna med att posera framför en digitalkamera idag och ger man sig in i leken får man leken tåla - ett gammalt ordstäv som är ett tydligt tecken på att skrivinspirationen börjar tryta. Därför väljer jag att helt enkelt avrunda nu. Avslutar med en definitiv avtagg på undertecknad, för er som är osäkra på var man bör dra gränsen.
Hälsningar
Sanna Wikström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar